botten skuggat det stinna, köttiga underansiktet, men nu frodades den gråa stubben i alla hakans och halsens slappa veck, där han inte kunde komma åt med rakkniven. Surögd hade han blivit, dräglade litet — och så var han illa ansatt av dålig mage.
Han hade med sig sin son Inge, som folk kallade Fluga efter modern; denne var redan en äldre man. Fadern hade hjälpt denna son mycket väl fram i världen, skaffat honom ett rikt gifte och förmått biskop Halvard att ta sig av Inge — Munan hade varit gift med biskopens syskonbarn, och herr Halvard ville gärna förhjälpa Inge till välstånd, så att han inte skulle beta undan för mycket för fru Katrins barn. Biskopen hade fått Hedemarkens fylke i förläning och hade då gjort Inge till sin ombudsman, så nu ägde han inte litet jord i Skaun och Ridabu. Hans mor hade också köpt sig en gård på det hållet; hon var nu en mycket from och välgörande kvinna och hade avgivit löfte om renlevnad till sin död. »Ja, hon är varken uråldrig eller förfallen», sade herr Munan stött, när han såg att Kristin smålog. Han ville nog mycket gärna få det så ställt att Brynhild skulle flytta till honom och sköta hushållet för honom på hans gård nära Hamar, men det ville hon ej.
Han hade så föga glädje på gamla dagar, klagade herr Munan. Hans barn voro så trätgiriga — de som hade samma mor voro oense sinsemellan och kivades och trätte dessutom med sina halvsyskon. Värst var den yngsta dottern; henne hade han fått med en frilla, medan han var gift man, så henne kunde han inte ge något arv efter sig, och därför plockade hon fadern, så mycket hon kunde medan han levde. Hon var änka och hade slagit sig ner på Skogheim, den gård som var herr Munans egentliga sätesgård; varken fadern eller syskonen förmådde rubba henne därifrån. Munan var ömkligt rädd för henne, men när han försökte sig på att rymma undan till något av sina övriga barn, så blev han plågad där också med klagomål över de andras nidskhet och oredliga uppförande. Bäst hade han det hos sin yngsta äktfödda dotter, som var nunna i Gimsöy; han tyckte om att vistas någon tid i gästhärbärget där, beflitade sig då mycket om att luttra sin själ med bot och böner under dotterns vägkdning, men han orkade ej med det livet länge åt gången. Kristin var inte säker på att Brynhilds söner voro så mycket snällare mot fadern än de övriga barnen, men det ville Munan Bårdsson ej höra talas om; han höll mest av dem av alla sina ättlingar.
Men så ömklig än denna hennes mans släkting var, så var det dock under samvaron med honom som Kristins förstenade sorg först tycktes börja tina litet. Herr Munan talade om Erlend bittida och sent när han inte jämrade sig över sina egna prövningar, så talade han bara om den döde systrungen och skröt med Erlends bedrifter — men helst med hans oförvägna ungdom: Erlends vilda överdåd, när han först slapp ut i världen, bort från hemmet på Husaby, där fru Magnhild gick och bar på agg mot hans far, och fadern retade
