Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/774

Den här sidan har korrekturlästs

bägare som hennes far hade ägt efter sin farfar, herr Ketil Svenske. Hon bad honom ta bägaren och gömma den till minne av henne; sedan satte hon en guldring, som varit Erlends, på hans finger, den skulle han bära efter sin frände.

Ulv kysste henne till tack: »Det hör också till frändesämja», sade han skrattande. »Du tänkte visst icke, Kristin, när vi först lärde känna varandra — då jag var tjänstesvennen, som hämtade dig och följde dig till min herre — att vi skulle skiljas på detta sätt?»

Kristin rodnade häftigt, ty han log mot henne med det gamla spotska leendet, men hon trodde sig se på hans ögon att han var bedrövad. Så sade hon:

»Längtar du ej i alla fall tillbaka till Tröndelagen, Ulv, du som är född och uppfödd där norrut? Jag längtar dit till fjorden mången stund, jag som endast levde där de få åren.» Ulv skrattade som förut; då sade hon stilla: »Kränkte jag dig någon gång i min ungdom, med högmod eller — ja, jag visste ej att I voren närskylda, du och Erlend — så du får förlåta mig!»

»Ånej, icke du — och icke var Erlend den som ej ville kännas vid frändskapen. Men jag var så stursk i min ungdom — hade far min stött ut mig ur farsätten, så icke ville jag tigga —», han reste sig brått, gick dit bort där Björgulf satt på bänken: »Hör du, Björgulf fostre — far din — och Gunnulv — de visade mig frändesinne, allt ifrån det vi möttes som barnungar — tvärtemot mina bröder och systrar på Hestnäs. Sedan dess — aldrig har jag trätt fram som Erlends frände, utom när jag såg att jag på det sättet bättre kunde tjäna honom — och hans hustru — och er, mina fostersöner. Förstår du?» sade han häftigt och lade sin hand över Björgulfs ansikte, döljande de släckta ögonen.

»Jag förstår.» Björgulfs svar kom halvkvävt bakom den andres fingrar; han nickade innanför Ulvs hand.

»Vi förstå, fosterfar», Nikulaus lade sin hand tungt på Ulvs axel, Gaute kom närmare.

Kristin blev underlig till mods — det var som om de talat om saker hon ej kände till. Så gick hon fram till männen, medan hon sade:

»Lita på det, Ulv frände, det förstå vi alla — icke har Erlend, och icke ha vi alla ägt så trofast vän som du varit. Gud signe dig!»

Dagen därefter drog Ulv Haldorsson norrut.


Framåt vintern kom Björgulf till ro, såvitt Kristin kunde märka. Han gick till bords igen med husets folk, följde med dem till mässan, och han tog villigt och vänligt emot de tjänster och den hjälp modern så gärna ville ge honom.

Och medan tiden led och Kristin aldrig hörde sönerna nämna klostret, kände hon själv alltmer hur outsägligt svårt hon hade för att låta sin äldsta son offra sig åt munklivet.


766