på sin stjälk. Tordis var av gammal och hederlig släkt, själv var hon ett gott, oskyldigt barn; omöjligt kunde Nåkkve nännas vanära henne. Glömde de två unga sig, sa måste han göra flickan till sin hustru. Sjuk av ångest och blygsel kände Kristin att hon komme nog ej att gräma sig alltför mycket, om det gick så. Bara för två år sedan hade hon aldrig velat höra talas om att Tordis Gunnarsdotter skulle få bli husfru på Jörundgård efter henne. Möns farfar levde och satt på gården med fyra gifta söner, själv hade hon många syskon; hon blev en fattig brud. Och varje kvinna av den släkten fick minst ett vettlöst barn. »Det där folket» bytte bort barnen eller förgjorde dem — hur mycket man än bemödade sig om att skydda barnsängskvinnorna, så tycktes varken dop eller signerier förslå. Det fanns nu två gamla män på Skjenne som Sira Eirik ansett vara bortbytingar, två dövstumma barn, och Tordis’ äldsta bror hade huldran förgjort, när han var i sjuttonårsåldern. Eljest var Skjenne-ätten en vacker släkt, bolycka och trevnad följde dem åt, men de voro för många för att det skulle kunna bli rikedom i släkten.
— Gud månde veta om Nåkkve kunde vika från sin föresats utan att synda, i fall han redan lovat sig åt Jungfru Marias tjänst. Men en man måste ju alltid pröva på ett år som ungbroder i klostret, innan han blev invigd — kunde alltså själv träda tillbaka, om han kände med sig att han icke var ämnad att tjäna Gud på detta sätt. Och hon hade hört att den där välska grevefrun, som var mor till den store doktorn i teologien och predikobrodern, herr Tomas av Aquino, hon stängde in sin son tillsammans med en skön och sedeslös kvinna — för att rygga hans beslut, när han ville överge världen. Kristin tyckte att det var det otäckaste hon hört — men den kvinnan dog dock förlikt med Gud. Då kunde det väl ej vara så förfärligt syndigt, om hon tänkte att nu skulle hon med öppna armar välkomna Tordis från Skjenne som sonhustru.
Om hösten kom Jammælt Haldorsson till Formo, och han
bekräftade de stortidender som ryktesvis nått också hit till dalen.
I samråd med kyrkans översta lärofäder, riddare och svenner av
Norges rikes råd hade herr Magnus Eriksson beslutat skifta sina
riken mellan de två söner han fått med sin drottning, fru Blanka.
På herremötet i Varberg hade han givit den yngste, junker Håkon,
kunganamn i Norge; lärde och lekmän i riket hade svurit på
helgedomarna att hålla landet honom tillhanda. Det skulle vara
ett vänt och lovande treårs barn, och han skulle uppfostras här i
landet med fyra av de yppersta norska riddarfruar till fostermödrar
och två andliga och två världsliga hövdingar till fosterfäder, när
kung Magnus och drottning Blanka voro i Sverige. Man sade att
herr Erling Vidkunsson och biskoparna av Björgvin och Oslo tänkt
ut detta kungaval och Bjarne Erlingsson mest främjat saken hos
768
