Hennes äregiriga hopp för sönerna krympte ihop. Hon skulle vara nöjd, om de ville slå sig till ro här i hennes bygd. Hon kunde samla och byta sin jord på sådant sätt att tre av dem kunde bli sittande på egna gårdar. Och Jörundgård med den part av Laugarbru som låg hitom älven kunde föda tre åbor. Blev det ej herremäns villkor — fattigfolk skulle de i alla fall inte bli. Här i dalen rådde då fred — all denna oro bland hövdingarna i riket spordes föga av här. Kunde detta än tyckas leda till nedgång för ättens makt och anseende — Gud mäktade väl föra deras efterkommande längre fram, om han ansåg att det var till deras gagn. Men det var väl fåfängt för henne att hoppas få se dem så samlade kring sig, de slogo sig nog inte så lätt till ro, hennes söner — de hade ju Erlend Nikulausson till far.
Vid denna tid var det hennes själ fann frid och lisa, när hon
lät tankarna syssla med de två små barn hon gömt däruppe på
kyrkogården.
Varje dag under dessa år hade hon nog tänkt på dem — undrat, när hon såg barn som voro jämnåriga med dem växa och frodas — hur långt skulle hennes ha kommit nu?
Medan hon nu gick i sitt dagliga arbete, lika rask och flitig, men sluten och försjunken i tankar, voro de döda barnen ständigt hos henne; i hennes drömmar växte och frodades de, och de artade sig i stort och smått så som hon hade önskat: Munan var så trofast mot sina fränder som Nåkkve, men han bemötte sin mor lika gladlynt och meddelsamt som Gaute gjorde och oroade henne aldrig med äventyrliga påfund; han var blid och tankfull som Lavrans, men allt det märkvärdiga som Munan gick och funderade på, det talade han om med sin mor. Han var klok som Björgulf, men ingen olycka kastade skugga över hans väg genom livet, därför var hans klokhet utan bitterhet; han var självständig, stark och djärv som tvillingarna, men inte så oregerlig och egenmäktig —.
Och alla ljuva eller muntra minnen av barnens tjusande älsklighet, när de voro små, de framträdde, när hon tänkte på liten Erlend. Han stod upprätt i hennes knä och skulle bli påklädd, hon höll sina händer om hans nakna, tjocka lilla kropp, och han stretade med små händer och med uppåtvänt ansikte och med hela sin rara lilla gestalt upp mot hennes ansikte och hennes smekningar. Hon lärde honom gå — hon hade lagt en hopvikt duk tvärs över hans bröst och upp under armhålorna — i denna sele hängde han, tung som en säck och kavade så innerligt bakvänt med fötterna, skrattade själv, tills han vred sig som en mask av skrattet. Hon bar honom med sig på armen ut i lagården till kalvarna och lammen, han skrek av glädje över suggan med alla kultingarna, lade huvudet bakåt och gapade mot duvorna uppe på höskullen. Han sprang vid hennes sida i det höga gräset kring rösen, ropade
