Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/785

Den här sidan har korrekturlästs

i våras, då de språkades vid. Då ville hon inte längre sätta sig emot sin farfars och sin fars vilja.

»Ont skulle det ha dragit över er båda, om han brutit sitt löfte och du trotsat dina fränder», sade Kristin. Hon stod och stödde sig vid sin räfsa och såg på den unga mön — ett milt och vackert, runt ansikte hade detta flickebarn och en tung, ljus fläta av det vackraste hår. »Gud skall nog låta det lända till lycka för dig, Tordis min — en duktig och god ungersven tycktes han vara, din fästman.»

»Ja, Håvard likar mig väl», sade flickan — och så brast hon i bitter gråt.

Kristin tröstade henne, med sådana ord som kunde vara lämpliga i en gammal och förståndig kvinnas mun. Inom henne klagade det av längtan — hur gärna hade hon ej velat kalla detta goda, friska barn sin dotter.

Efter Ivars bröllop stannade hon en tid på Rognheim. Signe Gamalsdotter var inte vacker och såg mycket ansträngd och gammal ut, men hon var mild och behaglig. Hon tycktes älska sin unge man med en innerlig kärlek, och hans mor och bröder välkomnade hon som om hon ansåg dem stå så högt över henne att hon omöjligt kunde hedra och undfägna dem nog. För Kristin var det något alldeles nytt att en människa gjorde sig ett sådant besvär med att gissa hennes önskningar och passa upp henne så väl. Inte ens medan hon var den rika frun på Husaby, som rådde över hoptals med tjänstfolk, hade någon betjänat henne på detta sätt och tänkt på husfruns bekvämlighet eller välbefinnande. Hon hade aldrig sparat sig själv, medan hon ledde allt arbetet för hela hushållets behov, och ingen annan hade kommit på den tanken att hon skulle sparas. Signes tjänstvilliga omsorg om svärmoderns trevnad, hela den tid hon var på Rognheim, gjorde Kristin gott; hon tyckte snart så mycket om Signe att nästan lika mycket som hon bad Gud skänka Ivar lycka i hans äktenskap bad hon, att Signe aldrig måtte få skäl att ångra att hon givit sig själv och all sin egendom åt en så ung make.


Strax efter Mikelsmässan drogo då Nåkkve och Björgulf norrut till Tröndelagen. Allt vad hon hört från dem sedan var att de kommit till Nidaros vid god hälsa och att de intagits som noviser i brödraskapet i Tautra.


Och nu hade Kristin snart setat ett år på Jörundgård med bara två av sönerna hemma hos sig. Men hon förundrade sig själv över att det ej var längre tid. Ty den dag i fjol höstas då hon kommit ridande förbi kyrkan och nedåt, där vallarna lågo under ett täcke av kall dimma, så att hon ej kunde urskilja husen på sin egen gård — sedan hon följt de två upp på Dovre — då hade hon tänkt

777