att så måste den känna som rider mot sitt hem och vet att där ligger gården i aska med svarta kol —.
Nu då hon tog den gamla stigen hemåt förbi smedjetomten — i år var den nästan igenväxt, och stånd av gulmåra, blåklocka och vicker vällde ut över den från den täta ängsmarken — då tyckte hon nästan det var en bild av sitt eget liv hon såg: den väderbitna, sotiga gamla härden, där det aldrig mer skulle tändas någon eld. Marken runt omkring var beströdd med krossade kol, men fint, kort och blankt gräs stack upp överallt på brandtomten. Och i sprickorna på den gamla eldstaden blommade epilobium, som självsår sig överallt, med sina långa fagerröda klasar.
II.
Det hände att Kristin, sedan hon redan lagt sig till vila, blev väckt av folk som kom ridande in på gården. Det dunkade på loftsdörren — hon hörde Gaute hälsa sina gäster högt och gladmält. Tjänstfolket måste upp och ut. Det bullrade och trampade i rummet ovanpå — Kristin urskilde Ingrids uppretade röst. Ja, hon var en bra flicka, den unga tärnan, tillät ingen närgångenhet. Ett stim av skrattande unga röster hälsade hennes skarpa och kvicka ord. Frida gapade — den stackarn, hon blev aldrig klokare; hon var inte så många år yngre än Kristin själv — och ändå kunde det behövas att husfrun vaktade henne —.
Så vände Kristin sig i sängen och somnade.
Gaute var uppe i otta nästa morgon, som han brukade — han tog sig inte längre morgonsömn, om han druckit öl på natten. Men gästerna visade sig ej före frukosten. Så stannade de på gården den dagen — ibland var det fråga om handel, och ibland var det endast vänskaplig samvaro. Gaute var mycket gästfri.
Kristin drog försorg om att allt det bästa bjöds Gautes vänner. Hon visste ej själv av att hon gick och log helt stilla åt bruset av ungdom och muntert liv, som åter hördes här på fädernegården. Men hon talade föga med de unga männen och såg inte stort till dem. Vad hon såg var att Gaute var vänsäll och glad.
Gaute Erlendsson var lika omtyckt bland småfolk och bland rika bönder. Ehuru rättssaken mot Erlends dråpare bragt stor olycka över dessas fränder, så att det nog fanns gårdar och släkter, där folket med avsikt undvek Erlendssönerna, så hade Gaute själv icke en ovän.
Herr Sigurd av Sundbu hade fattat den innerligaste tillgivenhet för sin unge frände. Denne systrung, som Kristin aldrig träffat, innan ödet förde honom till Erlend Nikulaussons dödsbädd, hade vid det tillfället visat henne det mest trofasta frändesinne. Han stannade på Jörundgård nästan till jul och gjorde allt vad
778
