han förmådde för att hjälpa änkan och de faderlösa unga gossarna. Erlendssönerna visade sin tacksamhet på ett höviskt och vackert sätt, men endast Gaute slöt sig närmare till honom och hade varit mycket på Sundbu sedan den tiden.
När denne Ivar Gjeslings dotterson en gång dog, så kom gården att gå alldeles ur släkten — han var barnlös, och Haftorssönerna voro hans närmaste arvtagare. Herr Sigurd var redan en ganska till åren kommen man, och han hade rönt det tunga ödet att hans unga hustru miste förståndet i sin första barnsäng. Nu hade han setat snart i fyrtio år med den vansinniga hustrun, men ännu gick han nästan dagligen in och såg hur hon hade det — hon bodde i ett av de bästa husen på Sundbu och hade flera tärnor bara för sin uppassning. »Känner du igen mig i dag, Gyrid?» brukade mannen fråga. Ibland svarade hon inte, men andra gånger kunde hon säga: »Dig känner jag väl — du är spåmannen Esajas, som bor på Brotveit norrut invid Brotveitkollen.» Alltid satt hon med en ten — när hon var som bäst spann hon tråden jämnt och fint, men när det stod illa till med henne, plockade hon upp vad hon själv spunnit och strödde ullen, som hennes tärnor kardat, över hela rummet. Sedan Gaute berättat Kristin om detta, tog hon alltid emot sin systrung med hjärtlig vänlighet, när det hände att han kom till gården. Men hon avböjde alltid att följa med till Sundbu — där hade hon ej varit sedan hon själv stod brud.
Gaute Erlendsson var mycket kortare till växten än Kristins övriga söner. Mellan den högväxta modern och de långa bröderna såg han nästan liten ut, men han var drygt av medellängd. På det hela taget tycktes Gaute mycket för mer i alla avseenden, nu då de två äldsta bröderna och tvillingarna, som kommo efter honom i ålder, voro borta — bland dem hade han varit tillbakadragen i sitt sätt. Folk i bygden kallade honom för en övermåttan fager man, han var också vacker i ansiktet. Men det lingula håret och stora grå ögon, som voro fint inpassade under pannan, avlångt, lagom fylligt ansikte, frisk hudfärg och en vacker mun var han mycket lik sin morfar. Hans huvud satt ståtligt på skuldrorna, och han var ovanligt stark i de välbildade, något stora händerna. Men underkroppen var något för kort, och han var mycket hjulbent. Därför bar han alltid långa kläder, när han inte för sitt arbetes skull var alldeles tvungen att gå i kort tröja, fast det just under dessa år räknades mer och mer för fint och höviskt att männen läto skära sina festkläder kortare än förr. Bönderna sågo detta mod på resande storfolk, som färdades genom dalen. Men när Gaute Erlendsson kom till kyrka och gästabud i sin fotsida, utsydda, gröna helgdagsrock, med silverbälte kring den smärta midjan och stor, gråverksfodrad kappa, kastad tillbaka över axlarna, då såg bygdefolket glatt och vänligt efter den unge husbonden på Jörundgård. I handen bar Gaute alltid en praktfull, silverbeslagen yxa, som Lav-
