Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/796

Den här sidan har korrekturlästs

med dem hade hennes far täljt och tillyxat alla slags ämnen, så nätthänt och säkert att det var bara till finputsning han sedan behövde käljärn och kniv. Kristin bar in yxorna i kammaren och gömde dem i Erlends kista, där hans blodiga skjorta låg och den yxa han haft i handen, när han fick banesåret.

Leende bjöd Gaute Lavrans lysa bruden upp på loftet. Pojken blev både förlägen och stolt. Kristin såg att Lavrans nog förstod att detta broderns laglösa bröllop var en farlig lek, men han var yr och uppspelt av den märkliga tilldragelsen — såg med tindrande ögon på Gaute och hans väna viv.

I loftstrappan blåste ljuset ut. Jofrid sade till Kristin:

»Gaute skulle icke bett om detta, även om han var drucken — gå icke med längre, husfru! Frukta icke att jag skall glömma att jag är en lockad kvinna, ryckt från mina fränders hägn och heder.»

»Icke är jag för god att tjäna dig», svarade Kristin, »tills min son har gottgjort sin synd mot dig och du med rätta kan kalla mig svärmor. Sätt dig ned, så skall jag kamma ditt hår — makalöst fagert hår har du barn —».

Men när husfolket gått till ro och Kristin låg i sin säng, kände hon åter en viss oro — rätt som det var hade hon kommit att säga denna Jofrid mera än hon visste om hon menade — ännu så länge. Men hon var så ung — och hon visade så tydligt att hon icke krävde att hållas för bättre än hon var — ett barn som rymt bort från heder och lydnad.

Så tog det sig ut — när folk lät brudritt och hemfärd komma före bröllopet. Kristin suckade — en gång hade hon själv varit villig att våga också det för Erlend — men hen visste ej om hon torts, i fall hans mor hade setat på Husaby. Nej, nej, hon skulle inte göra detta värre för barnet däruppe —.

Herr Sigurd raglade ännu omkring i rummet — han skulle sova med Lavrans — ganska oredigt, men innerligen välment talade han om de båda unga — han skulle ej ha något ospart för att hjälpa dem till en god utgång på detta vågspel —.


Dagen efter visade Jofrid Gauters mor vad hon fört med sig till gården — två lädersäckar med kläder; i ett litet skrin av valrosstand hade hon sina smycken. Som om hon läst Kristins tankar, sade Jofrid att allt detta var hennes egna tillhörigheter, som hon fått till eget bruk, — gåvor och arv, mest efter modern; hon hade ingenting tagit från sin far.

Kristin satt sorgsen med handen under kinden. Den natt för evigt länge sedan då hon själv samlat sitt guld i skrin för att stjäla sig hemifrån — det mesta hon då lagt ned var gåvor av de föräldrar som hon hade skämt ut i lönndom och nu ville kränka och bedröva uppenbarligen —.

Men var detta Jofrids morsarv och eget bara i smycken, då mås-

788