III.
Kristin medgav av fullaste hjärta att Jofrid var en kvinna som gjorde nytta med sina händer. Gick det bra, så hade Gaute haft lyckan med sig — då fick han en hustru som var lika flitig och driftig som hon var rik och vän. Inte kunde hon själv ha funnit en duktigare kvinna till efterträdare på Jörundgård — knappast om hon letat över hela Norge. Så sade hon en dag — och efteråt visste hon inte hur det tillgått att dessa ord flugit ur hennes mun — att den dag Jofrid Helgesdotter blev Gautes äkta maka skulle hon själv lämna från sig nycklarna till den unga och flytta ut i gamlastugan med Lavrans.
Sedan tänkte hon nog att hon borde närmare övervägt det, innan hon sagt något. Det hade allt varit många gånger redan, som hon något förhastat sig, när hon talade med Jofrid.
Men det var ju också detta att Jofrid var i omständigheter. Kristin hade märkt det nästan genast den unga kvinnan kom till gården. Och Kristin mindes den första vinter hon satt på Husaby — hon var gift, hennes man och far voro nu fränder, hur det eljest kunde gå med vänskapen dem emellan, när felsteget kom i dagen. Men likafullt hade hon lidit så av ånger och skam, varit bitter i sitt hjärta mot Erlend — och hon hade varit fulla nitton vintrar gammal; Jofrid hade nätt och jämnt fyllt sjutton år. Och här gick hon nu, rövad och rättslös, långt bort från sitt hem, bland främmande, med Gautes barn under sitt hjärta. Kristin nekade ej inför sig själv att Jofrid tycktes vara mycket starkare och modigare än hon själv varit.
Men Jofrid hade ej kränkt klosterhelgd, icke brutit löften och fästemål, icke svikit och ljugit och stulit sina föräldrars heder bakom deras rygg. Om dessa båda unga också hänsynslöst syndat mot landets lag, mot lydnadsplikt och sedlighet — de behövde dock ej ha så ont samvete. Kristin bad innerligt för en god utgång på Gautes vanvettiga tilltag — och hon förlitade sig på att Guds rättvisa ju omöjligt kunde tilldela Gaute och Jofrid hårdare villkor än hon själv och Erlend fått — och de hade ju blivit gifta, deras syndabarn hade fötts till lagligt arv efter alla sin fränder.
Då varken Gaute eller Jofrid nämnde saken, ville inte Kristin bringa den å bane, fast hon gärna velat tala litet med den oerfarna kvinnan. Jofrid borde nu ha sparat sig, njutit morgonvila i stället för att rusa upp först av alla i gården.
Frida var rasande över att nödgas avstå sin plats närmast husfrun åt Gautes — hon nyttjade ett otäckt ord om Jofrid en dag, då hon och Kristin voro tillsamman i eldhuset. För en gångs skull slog Kristin till sin tärna:
»Skönt tar det sig ut — slikt ord av dig, gamla karlgalna hynda!»
790
