Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/803

Den här sidan har korrekturlästs

Lavrans stannade kvar i skogen, men Gaute kom hem till kvällen, uttröttad och hungrig. Kvinnorna blevo då sittande en stund, sen tjänstfolket gått, för att hålla husbonden sällskap, medan han drack.

Kristin såg att Jofrid inte mådde bra i kväll. Rätt som det var, lät hon sömnaden sjunka ned i knät, och det gick ilningar av smärta över hennes ansikte.

»Har du ont, Jofrid?» frågade Kristin sakta.

»Åja, litet — i fötterna och benen», svarade den unga. Hon hade arbetat hela dagen, som hon brukade, och inte velat spara sig. Nu hade hon fått kramp, och benen hade svullnat.

Med ens trängde små tårar fram under hennes ögonhår. Kristin hade aldrig sett en kvinna gråta så underligt: utan ett ljud, med sammanbitna tänder, satt hon där, och runda, klara tårar — Kristin tyckte de sågo hårda ut som pärlor — tillrade ned över det härjade, brunfläckiga ansiktet. Hon tycktes ond över att hon måst ge vika — ovilligt lät hon sig av Kristin ledas bort till sängen.

Gaute kom efter:

»Har du ont, Jofrid min?» frågade han tafatt. Han var eldröd i ansiktet av köld, och han såg innerligt olycklig på hur modern lade Jofrid bekvämt till rätta, drog av henne skoplagg och sockor och började sköta om hennes uppsvällda fötter och ben. »Har du ont, Jofrid min?» fortfor han att fråga.

»Ja», sade Jofrid lågt och med undertryckt ilska. »Tänker du jag bure mig åt så här eljest?»

»Har du ont, Jofrid min», upprepade han.

»Du ser väl det — stå icke där och gapa som en vettlösing, din valp!» Kristin vände sig mot sonen, gnistrande av vrede. Den dova sammanpressade känslan av ångest för slutet på det hela, av förtrytelse över att nödgas tåla de ungas olagliga liv här i sin gård, av gnagande tvivel på sonens manlighet — den brast lös i ursinnig harm: »Är du ett sådant nöt att du tror hon kan känna sig frisk — och glad kanske, då hon ser du icke är så mycket karl, så du törs fara över fjället, för att det blåser och snöar! — Du vet ju att hon snart skall krypa på knä, stackars liten, och vrida sig i de värsta plågor — och lösunge skall hennes barn heta, för att du icke vågar möta hennes far — du sitter och värmer bänken i stugan du och törs ej röra ett finger för att värja den kvinna du äger och det barn du skall få — Din far var icke så rädd för min far att han ej tordes komma till tals med honom, och icke så frusen att han icke vågade åka skidor över fjället vintertid. Tvi vare dig, Gaute — och ve mig, som upplever den dag, då jag måste kalla för modlös man en av de söner Erlend avlade med mig!»

Gaute tog stubbestolen i båda händer, dängde den i golvet, rusade till bordet och slog omkull allt som stod på det. Så for han på dörren med en avskedsspark åt stolen — de hörde honom rusa svärande uppför loftstrappan.


795