gjorde han ofta underliga ting — liksom i fjol: Då hade han en dag tagit sin silversked — det var ändå den han fått av Kristin i födelsegåva — och en skjorthäkta han fått efter sin far, och så gick han bort från gården och ned till en bro, som går över älven på stora färdevägen nära Ælin. Där satt han i många timmar och väntade — så kommo tre fattiga, en gammal tiggare och en ung kvinna med ett spätt barn, över bron. Andres går fram till dem, ger dem vad han tagit och ber att få bära barnet för kvinnan. Därhemma blevo de utom sig av ängslan, när Andres inte kom till måltiderna och inte till sängdags — de begåvo sig ut och letade, och till sist fick Jammælt reda på att Andres blivit sedd långt norrut i grannsocknen i sällskap med ett folk, som kallade sig för Krepp och Kraka; han gick och bar deras barn. När Jammælt äntligen nästa dag fick tag i pojken, sade han till sist att han hört en röst förra söndagen under mässan, medan han stod och såg på det skilderiet som var målat på tavlan framför altarbordet. Det var Guds moder och Sankt Josef, som foro med barnet till Egypti land, och han hade önskat att han levat på den tiden, för då skulle han ha bett att få följa med dem och bära barnet åt Jungfru Maria. Då hade han hört en röst, den mildaste och ljuvligaste i hela världen, och den lovade honom ett tecken, om han gick till Bjerkheimsbron en viss dag —.
Eljest ville Andres ogärna tala om sina syner — ty deras sockenpräst sade att det var förvisso dels dikt och dels yra och sinnesförvirring, och sin mor vettskrämde han mest med sitt underliga väsen. Men han talade med en gammal tjänarinna, en mycket from kvinna, och med en predikarebroder, som brukade vandra genom bygden under fastan och adventstiden. Och gossen komme väl att välja den andliga banan — så det blev antagligen Simon Simonsson som en gång i tiden komme att bosätta sig på Formo. Han var ett friskt och livligt barn, mycket lik sin far, och Ramborgs älskling.
Ramborg och Jammælt hade ännu inga barn fått med varandra; Kristin hade hört av folk, som sett Ramborg i Raumarike, att hon skulle ha blivit mycket tjock och lat. Hon umgicks med de rikaste och mäktigaste där söderut i landet, men norrut till sin hembygd ville hon aldrig resa, och Kristin hade ej sett sin enda syster sedan de skildes åt den dagen på Formo. Men Kristin trodde sig veta att Ramborg bar på sitt agg till henne oförändrat. Hon levde lyckligt med Jammælt, och han tänkte med kärleksfull omsorg på sina styvbarns välfärd. Han hade avtalat att äldste sonen till den man som blev hans huvudarving, om han dog barnlös, skulle fästa Ulvhild Simonsdotter; så kom i alla fall hans gods Simon Darres dotter till godo efter honom. Arngjerd hade blivit gift med Grunde på Eiken året efter faderns död; Gyrd Darre och Jammælt hade skänkt henne en så riklig hemgift som de visste att Simon unnat detta sitt barn,
