och hon hade det bra, sade Jammælt — Grunde lät leda sig i ett och allt av sin hustru, och de hade redan tre vackra barn.
Kristin blev underligt rörd, när hon återsåg Simons och Ramborgs äldsta son. Han var Lavrans Björgulfsons levande avbild — ännu mycket mer än Gaute. Och under de sista åren hade Kristin måst uppge sin tro på att Gaute skulle vara så lik hennes far till sinnelaget.
Andres Darre var nu i tolvårsåldern, lång och smärt, ljus och vacker och litet stilla till sitt väsen, fast han föreföll frisk och gladlynt, hade goda kroppskrafter och god matlust, men kött ville han ej förtära. Något var det som skilde honom från andra gossar, men Kristin kunde inte säga vad det var, fast hon gav noga akt på honom. Andres blev god vän med sin moster, men han nämnde aldrig sina syner och föll icke i extas, medan han var i Sil.
De fyra Erlendssönerna tycktes njuta av samvaron på moderns
gård, men Kristin fick ej tala mycket med sina söner. När de talade
sinsemellan, kände hon att deras liv och välfärd nu föll utom
hennes synkrets — de två som kommo bortifrån hade skilt sig från
hemmet, och de som voro kvar vid gården höllo nog på att ta styret
ur hennes hand. Gästabudet kom mitt i vårknipan, och hon såg
nu att Gaute måtte ha berett sig för det genom att spara på fodret
mer än eljest i vintras, och han hade också fått låna foder av herr
Sigurd — men allt detta hade han ordnat utan att rådgöra med
henne. Och alla rådplägningar om Gautes sak fördes liksom
tvärsöver huvudet på henne, om hon också satt i samma rum som
männen.
Så hon blev ej förundrad, då Ivar en dag kom och sade, att Lavrans skulle följa med honom, när han for tillbaka till Rognheim.
Ivar Erlendsson sade dock en dag till modern att han tyckte hon borde flytta till honom på Rognheim, när Gaute blev gift: »Signe är en mera medgörlig sonhustru att bo i samma gård med, tror jag — och lätt för er, mor, kan det omöjligt bli att lämna från er styret här, där I jämt varit van att råda.» Men eljest föreföll han att tycka om Jofrid, han som alla männen. Endast herr Jammælt tycktes se litet kyligare på henne.
Kristin satt med sin lilla sonson i knät och tänkte att lätt blev det visst varken på det ena eller det andra stället. Det var svårt att bli gammal. Så nyss tyckte hon det var hon själv som varit en ung kvinna — då var det hennes öde det gällde, när gny hördes av männens strid och rådslag. Nu hade hon kommit in i lugnvattnet. Och för inte längesedan hade hennes egna söner varit som den här lille. Hon mindes sin dröm om det nyfödda barnet —. Vid denna tid steg tanken på hennes egen mor upp inom henne — modern kunde hon inte minnas annat än som en åldrande, tungsint kvinna. Men hon hade varit ung, hon också, när hon låg och
800
