Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/809

Den här sidan har korrekturlästs

värmde henne själv med sin kroppsvärme; modern också hade blivit märkt i ungdomen till kropp och själ av att bära och föda barnen, och hon hade väl ej tänkt, an mer än Kristin, när hon satt med det ljuva, späda livet vid sin barm, att så länge de två levde skulle varenda dag föra barnet längre och längre bort från hennes sköte.

»När du själv har fött barn, Kristin, tänkte jag att du skulle förstå», hade modern sagt en gång. Nu förstod hon att hennes mors själ varit fullristad med minnen av dottern, minnen av tankar för barnet, från den tid då det var ofött och från alla de år som barn ej ha något minne av, minnen av fruktan och hopp och drömmar, om vilka barn aldrig veta att de drömts för dem — till deras egen tid kommer att frukta och hoppas och drömma i lönndom —.

Till sist skingrades frändelaget, så att några slogo sig ned hos Jammælt på Formo, och andra drogo med Sigurd över till Våge. Men äntligen en dag kommo två av Gautes avradsmän söderut i dalen sprängande in på gården; nu var sysslomannen på väg norrut för att lagsöka Gaute, och möns far och fränder voro själva med. Ung Lavrans sprang raka vägen till stallet —. Nästa kväll såg det ut som samling till härmöte på Jörundgård: alla Gautes fränder voro där med sina väpnade svenner, och hans vänner från bygden hade också infunnit sig.

Så kom då Helge från Hovland i stort följe för att utkräva sin rätt av kvinnorövaren. Kristin såg en skymt av Helge Duk, där han red på tunet jämsides med herr Paul Sörkvesson, sysslomannen själv. Jofrids far var en gubbaktig, lång och kutryggig man, som såg sjuklig ut — han var låghalt, när han kom av hästen. Systerns man, Olav Piper, var liten, bred och knubbig, rödlätt i hy och hår.

Gaute gick fram mot dem med rak och vacker hållning — och bakom sig hade han hela fylkingen av fränder och vänner; de stod i en halvring framför högloftstrappan, i mitten de två äldre herrarna av riddarerang, herr Sigurd och herr Jammælt. Kristin och Jofrid sågo mötet från vävstugans knut, men de kunde ej höra hur orden föllo.

Männen gingo upp på loftet, och de två kvinnorna vände om in i vävstugan. De förmådde ej tala med varandra. Kristin satt vid eldstaden; Jofrid gick av och an på golvet och bar sitt barn i famnen. Detta varade en stund — så slog Jofrid en duk om pojken och gick ut med honom. En timmes tid efteråt kom Jammælt Halvardsson in till sin svägerska, där hon satt ensam, och han sade henne hur saken utfallit.

Gaute hade bjudit Helge Duk sexton mark i guld för Jofrids heder och för sin våldshandling efteråt — det var samma böter som Helges bror fått för sin sons liv. Och han skulle fästa Jofrid ur hennes fars hand med tillbörlig vängåva och morgongåva, men Helge skulle till gengäld bevilja honom och dottern full förlikning, så att hon finge lika stor hemgift som systrarna och lika stort arv

51—492523. Undset, Kristin Lavransdotter.801