IV.
En sommarmorgon året därefter var Kristin ute i svalen framför den gamla eldstugan och ordnade i några redskapskistor, som stodo där. Då hörde hon hästar ledas ut på tunet, gick fram och såg ut mellan svalgångens små pelare. En av huskarlarna ledde fram två hästar, och i stalldörren kom Gaute; lillpojken Erlend satt grensle över faderns axlar. Det lilla ljusa ansiktet tittade fram över mannens gulhåriga hjässa, och Gaute höll gossens små händer sammanförda i sin stora, bruna under sin haka. Han räckte barnet till en tärna, som kom över tunet, och steg till häst. Men då Erlend skrek och sträckte sig efter fadern, lyfte Gaute upp honom igen och satte honom framför sig på sadelknappen. I detsamma kom Jofrid ut ur boningshuset.
»Skall du ha Erlend med dig — vart skall du rida?»
Gaute svarade att han skulle upp till kvarnen — den höll på att resa i väg med älven — »och Erlend vill följa med far, säger han».
»Är du från vettet —», hon tog fort pojken till sig, och Gaute storskrattade:
»Jag tror du trodde att jag menade att ta honom med mig!»
»Ja —», hustrun skrattade också: »du, du drar med dig den stackarn både hit och dit — jag tror du gärna gjorde som lon — åt upp ungen, förr än du lät någon annan ta honom —»
Hon vinkade med barnets ena hand åt Gaute, när han red ut från gården, Så satte hon pojken på gräsmattan, hukade sig ner ett ögonblick framför honom och pratade litet, innan hon sprang vidare över till nyburen och upp på loftet.
Kristin blev stående och såg ut på sonsonen — morgonsolen sken så vackert på det lilla rödklädda barnet. Ung Erlend snurrade runt i ringar och stirrade ned i gräset. Nu fick han syn på en hög med spånor, och strax fick han stort besvär med att kasta omkring dem. Kristin skrattade.
Han var fem fjärndels år, men före sin ålder, tyckte föräldrarna, för han både gick och sprang och kunde också säga två, tre ord. Nu styrde han sin kosa rakt mot den lilla rännil som lopp nederst på tunet och som blev till en porlande bäck, när det regnat i fjället. Kristin sprang ut och tog upp honom på armen:
»Icke gå dit! — mor blir ledsen, om du väter ned dig.»
Gossen trutade med läpparna — nu funderade han nog på om han skulle skrika, för att han inte fick plaska i bäcken, eller om han skulle ge tappt — väta ned sig, det var huvudsynden för honom — Jofrid var alltför sträng mot honom med sådant. Men han såg så klok ut — leende kysste Kristin pojken, satte ned honom och
