gick tillbaka till svalen, Men det gick smått med arbetet för henne — mest stod hon och såg ut på tunet.
Morgonsolen lyste så milt och vackert över de tre byggnaderna mitt emot — det var som om Kristin inte sett dem riktigt på länge — hur ståtliga de voro med sina pelarprydda loftsvalar och rika sniderier. Den förgyllda flöjeln i vindskedskorset på nyburen glänste mot blådiset över fjället bakom. I år, efter den våta försommaren, var gräset så friskt på taken.
Kristin suckade litet, såg ännu en gång bort till liten Erlend och vände sig mot sina kistor igen.
Med ens ljöd ett gällt, jämrande barnskrik utifrån — hon kastade allt hon hade i händerna och rusade ut. Erlend stod och skrek och tittade från sitt finger ned på en död geting, som låg i gräset, och tillbaka igen. När farmodern lyfte upp honom och ömkade honom, skrek han mycket högljuddare, och när hon under veklagan och ännu mer ömkande lade våt jord och ett kyligt, grönt blad på stynget, blev hans jämmer alldeles förfärlig.
Hyssjande och smekande bar hon in honom i sitt rum, och han skrek som i dödsens vånda — och tvärstannade mitt i ett tjut: han kände igen den lilla tinan och hornskeden, som farmoden tog ned från dörrkarmen. Kristin doppade tunnbrödsbitarna i honung och matade honom, medan hon fortfor att beklaga honom, stryka sin kind mot hans ljusa nacke, där håret ännu var kort och småkrusigt från den tid då han legat stilla i sin vagga och nött det mot kudden. Och Erlend hade nu glömt sin sorg, vände ansiktet upp mot henne och började klappa och kyssa med klibbiga händer och mun.
Bäst de sutto så, stod Jofrid i dörren:
»Har I tagit in honom — det behövdes då icke, mor — jag var endast uppe på loftet.»
Kristin berättade om olyckan, som Erlend varit ute för: »Hörde du icke att han skrek?»
Jofrid tackade svärmodern: »— men nu skall vi icke oroa er mera —», hon tog barnet, som nu sträckte sig efter modern och ville till henne. Så gick hon ut.
Kristin satte bort honungstinan. Så blev hon sittande sysslolös. Kistorna ute i svalen kunde vänta, tills Ingrid kom in.
Meningen hade varit att hon skulle haft Frida Styrkarsdotter
till sin uppassning, när hon flyttade ut i gamlastugan. Men så blev
Frida gift med en av de svenner som kommit med Helge Duk —
en unge pojke, som kunde varit hennes son.
»Vi äro vana vid det i vår trakt av landet att våra underlydande rätta sig efter sitt husbondfolk, när de råda dem till deras bästa», sade då Kristin undrade över att detta giftermål kommit till stånd.
804
