Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/829

Den här sidan har korrekturlästs

Och när den stund kom som hon längtat efter under hela färden, när hon stod under korset på Feginsbrækka och såg ned på Nidaros, blev det ej så att hon fick samla sin själ till andakt och eftertanke. Alla stadens klockor stämde upp i detsamma och ringde till vesper, men pojkarna pratade i munnen på varandra och skulle peka ut allt vad hon såg. — Tautra kunde hon ej se, ty det gick kastbyar över fjorden inåt Frosta med svepande regnskurar och tjocka.

Mitt i klungan av barn gick hon nedför de branta stigarna genom Steinbergen — och nu ljödo koskällor och vallhjonens locklåtar runtomkring — korna drevos hem från stadens allmänning. Vid porten i fästningsverket ovan Nidareid måste Kristin och hennes unga följeslagare vänta, medan boskapen drevs igenom — vallhjonen hojtade, ropade och grälade, oxar stångades, kor trängdes med varandra, och pojkarna nämnde vem som ägde den eller den stuten. Och när de voro genom porten och gingo inåt mot gränderna, fick Kristin mer än nog att göra med att se efter var hon skulle sätta sina nakna fötter bland kokakorna på den upptrampade väg där kreatursflocken dragit fram.

Några av pojkarna följde henne oombedda ända in i Kristkyrkan. Och när hon stod i den skumma pelarskogen och såg framåt mot ljusen och guldet i koret, drogo pojkarna hela tiden i den främmande kvinnan och skulle visa henne allt — de brokiga ljusfläckar som solen genom rosenfönstret kastade in mellan valven, gravstenarna på golvet, pällarna av dyrbara tyger över altarena — alla sådana ting som mest falla barn ögonen. Kristin fick ingen ro att samla sina tankar — men vart ord gossarna sade väckte den dova längtan i hennes hjärta — efter sönerna först och främst, men också efter gården, boningshusen, uthusen, boskapen — moderns arbete och moderns husfrudöme.

Hon hade kvar motviljan för att bli igenkänd av någon som varit bland hennes och Erlends vänner förr i världen. De brukade alltid vara i sina stadsgårdar under festen och ha gäster hos sig — hon gruvade sig för att stöta på en skara av dem. Ulv Haldorsson måste hon uppsöka, ty han hade såsom hennes ombudsman skött om de gårdparter hon ännu ägde här nordanfjälls och nu ville ge för sitt provent i Reins kloster. Men nu hade han väl sina fränder från gården i Skaun hos sig, så hon fick vänta. Men hon visste att en man som hade tjänat bland Erlends krigsmän under hans sysslomannatid skulle bo i en liten gård ute på Bratören, han drev jakt på vitsiding och tumlare i fjorden och höll härbärge för sjöbönder. Här var överfullt i alla husen, svarades det henne, men så kom mannen själv, Åmunde, och kände genast igen henne, Det var underligt att höra honom ropa hennes gamla namn:

»Nu menar jag — är det Erlend Nikulaussons husfru från Husaby — hell och säll, Kristin — hur kan det bära till att du kommer hit till min gård!»


821