Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/834

Den här sidan har korrekturlästs

närmare och närmare hem till minnet av den döde. Hon hade tänkt föga på honom de sista åren, medan hennes strävan för de uppväxande sönerna unnade henne liten tid att minnas sitt eget öde — men tanken på honom hade dock alltid varit liksom strax bakom henne, fast hon icke hade tid att vända sig om mot den. Nu tyckte hon sig se sin själ under dessa år; den hade levat så som folk lever på gårdarna under det bråda sommarhalvåret, när man flyttar ut ur storstugan och bor på burloftet. Men man går och springer förbi vinterstugan hela dagen, tänker aldrig på att gå ditin, fast det bara är att lyfta klinkan och skjuta upp en dörr. Och när man äntligen en dag får ett ärende dit, så har stugan blivit främmande och nästan högtidlig, därigenom att den fått en doft av ensamhet och stillhet —.

Men medan hon talade med den man, som var den siste i livet vilken kände till växelspelet mellan sådd och skörd i hennes samliv med den döde — då tycktes det henne att hon kommit att se ut över sitt liv på ett nytt sätt: som när man kommer upp på en höjd ovan hembygden, där man aldrig varit förr, och därifrån ser ner i sin egen dal. Varje gård och varje inhägnad, varje myr och varje vattendrag känner man, men man tycker sig nu se för första gången hur allt är beläget på den mark som bär bygden. Och genom denna nya syn hade hon med ens funnit ord som löste både hennes bitterhet mot Erlend och hennes ångest för hans själ, som for bort i bråddöden. Agg hade han aldrig känt; hon såg det nu, och Gud hade alltid sett det.

Så hade hon då äntligen nått så långt att hon tyckte sig se sitt eget liv liksom från de översta branterna vid en öppning i fjällen. Nu bar hennes väg nedåt mot den skumma dalen, men dessförinnan hade hon fått nåd att erfara, att i klostrets ensamhet och i dödens dörr väntade där på henne en som alltid sett människornas liv så som människornas bygder synas uppifrån fjällkanten. Han hade sett synden och sorgen och kärleken och hatet i människors hjärtan, såsom man ser de rika gårdarna och de fattiga torpen, dignande åkrar och obrukade ödeland, burna av samma mark. Och han hade stigit dit ned, hans fötter hade genomvandrat människornas riken, stått i borgar och i kojor, han hade samlat de rikes och de ringes sorger och synder och lyft dem högt upp med sig på ett kors. Icke min lycka och mitt övermod, utan min synd och min sorg, o käre Herre min —. Hon såg upp, dit där krucifixet stod upplyft, svindlande högt, inom triumfbågen.

Medan morgonsolen tände de höga, brokiga rutorna innerst i djupet av högkorets pelarskog och en glans som av röda och bruna och gröna och blå ädelstenar fördunklade ljusglansen från altaret och från guldkistan bakom, hörde Kristin den sista vigilian — ottesången. Texten vid denna gudstjänst visste hon handlade om Guds läkedomsjärtecken genurna hans kraft i hans trofaste riddare, konung

826