Men ännu föll det sig svårt för henne att icke tänka för mycket på det som varit. För uppläsning under måltiderna i refektoriet hade Sira Eiliv skrivit om på norskt mål en bok om Kristi liv, som minoriternas general, den höglärde och fromme doktor Bonaventura, hade författat. Och medan Kristin hörde på, fylldes hennes ögon med tårar, när hon tänkte på hur säll den månde vara som kunde älska Kristus och hans moder, kors och smärta, fattigdom och ödmjukhet, såsom här var beskrivet — och så måste hon därjämte påminna sig den dagen på Husaby, då Gunnulv och Sira Eiliv hade visat henne den latinska bok som detta var skrivet efter. Det var en tjock liten bok, skriven på så tunt och skinande vitt pergament att hon aldrig trott att kalvskinn kunde beredas så fint, och det var de skönaste bilder och kapitelstavar i den, färgerna glödde som ädelstenar mot guldet. Under tiden omtalade Gunnulv skrattande — och Sira Eiliv instämde med sitt stilla leende — huru de genom detta bokköp blivit så utblottade på penningar att de måst sälja sina kläder och be om mat med allmosefolket i ett kloster, tills de fingo reda på att några norska andliga kommit till Paris, och hos dem fingo de då låna medel.
När systrarna efter ottesången gingo tillbaka till dormitoriet, stannade Kristin kvar i kyrkan. Sommarmornarna tycktes henne så sköna och ljuvliga härinne, men om vintern var det förskräckligt kallt, och hon var rädd i mörkret bland alla gravstenarna, ehuru hon oavvänt höll sina ögon fästa på den lilla lampa som alltid brann framför eldfenbenstornet med hostian i. Men vinter eller sommar, medan hon dvaldes i sin vrå av nunnornas kor, tänkte hon på att nu vakade Nåkkve och Björgulf och bådo för sin fars själ. Och det var Nikulaus som hade bett henne läsa dessa böner och botpsalmer samtidigt med dem, varje morgon efter ottesången.
Alltid, alltid såg hon för sig dessa två, som hon sett dem den regngrå dag hon var ut till klostret. Då Nikulaus med ens stod framför henne där i samtalsrummet, underligt högrest och främmande i den gråvita munkdräkten, med händerna instuckna under skapularet, hennes son och likväl så förändrad. Det var mest hans likhet med fadern som grep henne så starkt — det var som att se Erlend i munkkåpa.
Medan de sutto och talades vid och hon måste berätta om allt som hänt på gården, sedan han for hemifrån, väntade och väntade hon. Till sist frågade hon ängsligt om inte Björgulf snart kom.
»Jag vet icke, mor», svarade sonen. Litet efteråt sade han: »För Björgulf har det varit en hård strid att taga sitt kors på sig och tjäna Gud —. Och det tycktes ängsla honom när han hörde att du var här — att alltför många tankar skulle bliva upprivna —»
Sedan satt hon bara dödsbedrövad och såg på Nikulaus, medan han talade. Han var mycket solbränd i ansiktet och hans händer voro märkta av arbete — han nämnde med ett litet leende att nu hade han i alla fall fått lära sig att styra en plog och bruka lie och
830
