märkt varje gång den sköra isen brustit under dig — att du sjönk var gång du själv släppte Guds hand, och du blev bärgad upp ur djupet, var gång du åkallade honom! Var icke den kärlek som förenade dig och din köttslige fader, till och med när du trotsade honom och satte din egenvilja mot hans vilja, lika väl din tröst och hugsvalan, när du måste skörda frukten av din olydnad mot honom?
Har du ännu icke märkt, syster, att Gud hulpit dig var gång du bad, ehuru du bad med halv håg och skrymtande; att han givit mycket mera än du bad om! Du bar älskat Gud som du älskat din far, icke så högt som du älskat din egen vilja, men likväl så att du sörjde nog alltid när du skilde dig från honom — och så fick du den nåden att det spirade gott bland det onda du måste skörda av din trotsiga viljas utsäde —.
Dina söner — två av dem tog han till sig medan de voro menlösa barn; för dem behöver du aldrig rädas. Och de andra ha artat sig väl — om de nu icke artat sig så som du ville. Detsamma menade väl Lavrans om dig —.
Och din make, Kristin — Gud vare hans själ huld — jag vet att du har lastat honom i ditt hjärta bittida och sent för hans fåvitska självsvåld. Mig tyckes, det måste varit mycket hårdare för en stolt kvinna att minnas huru Erlend Nikulausson förde dig med sig genom skam och svek och blodskuld, om du en gång hade sett att den mannen kunde handla av kall beräkning. Och fast jag tror att det var lika mycket för det du var trofast i vrede och hårdhet såväl som i kärlek, du förmådde hålla fast Erlend så länge I båda levden — det var borta från ögat, borta från hjärtat med honom i alla ting, utom när det gällde dig. Gud hjälpe Erlend, jag är rädd, han hade aldrig vett att känna sann ånger för sina synder — men vad han syndade mot dig, det ångrade han likväl och sörjde över det. Den lärdomen våga vi väl tro att Erlend fått nytta av efter sin död.»
Kristin stod stilla och teg, och Sira Eiliv sade ej heller mera. Han löste tyglarna, hälsade »frid vare dig», steg till häst och red bort.
När hon något senare kom upp till klostret, mottog syster
Ingrid henne i porten med det budet att en av hennes söner kommit
för att besöka henne — Skule kallade han sig; han var vid
samtalsluckan.
Han satt och pratade med sitt båtfolk — sprang upp, när modern kom i dörren. Åh, hon kände sina egna på den raska rörelsen — litet huvud, högburet över breda skuldror, den långlemmade, smärta gestalten. Strålande gick hon honom till mötes — men hon tvärstannade och drog efter andan, då hon fick se hans ansikte — åh, vem hade så tilltygat hennes vackre son —!
Överläppen var liksom utkavlad — ett slag måste ha krossat den, och sedan hade den växt igen utdragen och tillplattad och förstörd,
836
