hon den franska konstnärsmedaljen i Hederslegionens band, den senare dekorationen sedan hon under ett besök i Paris 1867 låtit höra sig vid en soaré inom den franska hofcirkeln. En annan utmärkelse, ehuru af mera enskild karaktär, kom henne till del 1866, då ett antal personliga vänner och beundrare af hennes konst lät till henne genom en deputation, för hvilken förutvarande förste direktören för Kungl. Teatern, friherre Knut Bonde, stod i spetsen, öfverlämna en dyrbar eklöfskrans af förgylldt silfver — hänsyftande på hennes glänsande framställning af Normas parti.
År 1860 ingick hon äktenskap med sin kusin Charles Jacob Michaeli (född i Göteborg den 28 april 1831, död den 18 sept. 1870) — »ett äktenskap», skrifver Frans Hedberg, »som började och under de första åren fortsattes under synbart lyckliga förhållanden, för att sedan genom omständigheter, allt för enskilda att här vidröra, förändrades till en motsats, som naturligtvis icke kunde annat än störande och olycksbringande inverka på både kvinnan och sångerskan. Frukten af detta äktenskap var en dotter, och vid denna fästade sig nu modern med hela sin själ; hon blef den farliga rivalen till den konst som hon förut med så mycken kärlek hängifvit sig åt, och när hon slutligen efter några år miste det älskliga och förhoppningsfulla barnet, då brast för alltid mer än en sträng i sångerskans bröst, och den sjukdom till hvilken hon antagligen burit något väl fördoldt frö i sitt inre, utbröt nu med på en gång frigjord styrka». Hösten 1873 nödgades hon söka ett mildare luftstreck, då hon begaf sig först till Mentone på gränsen mellan Italien och Frankrike samt under vintern till Sicilien, där väderleken dock för tillfället icke var gynnsam, hvarför hon återvände till Mentone, vistades sedan en tid vid Genèversjön och därpå i Ems. Hon återkom till Stockholm sommaren 1874 i ganska lidande tillstånd, och det kunde ej mer blifva fråga om att vidare uppträda på scenen. Hon afled den 23 febr. 1875. Hennes begrafning och sorgetåget ut till kyrkogården var något af det mest gripande man i Stockholm bevittnat. Man kunde nästan säga att hela hufvudstaden tog del däri.
Trots allt erkännande som kommit Louise Michaeli till del har hon dock tvifvelsutan ej blifvit till fullo uppskattad. »För
