6
och vid första ögonkastet tyckte man, att det var självaste Karl den tolfte, som stod där i blå rock, stora sämskskinnshandskar och ofantliga kragstövlar, stadigt nersatta på det schackspelsrutade golvet, men då man kom närmare, såg man ju, att det var en helt annan sorts man.
Det var ett stort och grovt bondansikte, som stack upp ovanför rockkragen. Mannen på tavlan tycktes vara född att gå efter plogen i alla sina dar. Men i all sin fulhet såg han ut som en klok och pålitlig och präktig karl. Om han hade kommit till världen i vår tid, skulle han minst ha blivit nämndeman och kommunalordförande, ja, vem vet om han inte hade kommit in i riksdagen. Men som han levde i den store hjältekonungens dagar, så gick han ut i krig som fattig soldat, kom hem som den ryktbare general Löwensköld och fick av kronan Hedeby säteri i Bro socken till lön för sina tjänster.
För övrigt, ju längre man betraktade porträttet, ju mer försonade man sig med utseendet. Man tyckte sig förstå, att sådana hade de krigare varit, som hade stått under kung Karls befäl och plöjt honom en fåra genom Polen och Ryssland. Det var inte bara äventyrare och hovkavaljerer, som hade följt honom, utan just sådana enkla och allvarliga karlar som han här på porträttet var det, som hade tyckt om honom och funnit, att han var en kung att leva och dö för.
Då man beskådade den gamle generalens konter-
