104
Men detta hade inte behagat Generaln. Jungfru Spaak hade fått försona sitt slarv med en sömnlös natt.
Å andra sidan kunde jungfru Spaak aldrig förgäta, att hon en gång fick mottaga ett verkligt vänskapsbevis av honom.
Det hade varit bjudning på Hedeby, stor middag med många främmande. Jungfru Spaak hade haft det hett om öronen med stekar på alla spett, vindböjtlar och pastejer i ugnen och buljongkittlar och såspannor över elden nere på härden. Och det var inte nog med detta. Jungfrun skulle också vara med inne i salen och efterse dukningen, ta emot silvret, som friherrinnan själv räknade ut till henne, tänka på att vinet och ölet kom upp ur källaren och att ljusen sutto rätt i kronorna. När man därtill betänker, att köket på Hedeby var förlagt till en flygelbyggnad, så att man måste springa över gården för att komma dit, och att där vid detta stora tillfälle var proppfullt av främmande och därtill ovant tjänstfolk, så förstår man nog, att det måste vara en duktig människa, som stod i spetsen för det hela.
Men allt gick i lås, som det skulle och borde. Det var inte några tummar på glasen, inga unkna innanmäten i pastejerna, ölet hade skummat, buljongen hade varit lagom kryddad och kaffet lagom starkt. Jungfru Spaak hade fått visa vad hon dög till, och friherrinnan själv hade komplimenterat henne och sagt, att det inte kunde vara bättre.
