X.
Adrian Löwensköld låg och sov i ett gavelrum på vinden, då han väcktes av ett lätt buller. Han slog upp ögonen, och som luckorna inte voro tillskruvade och ute rådde ljus sommarnatt, såg han tydligt, att dörren gled upp. Han trodde, att det var ett vinddrag, som hade öppnat den, men såg då dörröppningen fyllas av en mörk gestalt, som spanande lutade sig inåt rummet.
Adrian urskilde ganska tydligt en gammal man, klädd i urmodig ryttaruniform. Ett älghudskyller lyste fram under den något uppknäppta rocken, stövlarna gingo över knäna, och den långa huggvärjan höll han upplyftad, liksom för att den inte skulle skramla.
»Det är sannerligen Generaln», tänkte den unge baronen. »Det är bra. Här skall han få se på den, som inte är rädd för honom.»
Alla andra, som hade sett Generaln, brukade säga, att han försvann, så snart som de fästade blickarna på honom. Men så skedde inte denna gäng. Generaln stod kvar i dörren, ännu länge sedan Adrian hade upptäckt honom. Om någon minut, då han tycktes ha förvissat sig om att
