112
Adrian kunde uthärda hans anblick, höjde han upp ena handen och vinkade honom till sig.
Adrian satte sig genast upp i sängen. »Nu eller aldrig», tänkte han. »Han begär äntligen min hjälp, och jag skall också följa honom.»
I själva verket hade han väntat på denna stund under många år. Han hade förberett sig på den, stärkt sitt mod med tanke på den. Han hade alltid vetat, att detta var något, som han måste gå igenom.
Han ville inte låta Generaln vänta, utan alldeles sådan, som han kom ur sängen, följde han honom. Han ryckte endast till sig ett lakan och svepte detta omkring sig.
Först när han stod mitt i rummet, föll det honom in, att det ändå kunde vara en farlig sak att så där överlämna sig åt en varelse från den andra världen, och han rvggade tillbaka. Men dä såg han hur Generaln sträckte båda händerna emot honom, liksom i en förtvivlad bön.
»Vad är det här för dumheter?» tänkte han. »Skall jag bli rädd, innan jag ens har kommit ut ur rummet?»
Han närmade sig dörren, Generaln skred före honom ut på vinden, men gick hela tiden baklänges, liksom för att förvissa sig om att den unge mannen följde honom.
När Adrian skulle gå över tröskeln och lämna rummet för att bege sig ut på vinden, kände han åter en ilning av fasa. Något sade honom, att han
