borde slå igen dörren och skynda tillbaka i sin säng. Han började ana, att han hade missräknat sig på sina krafter. Han var inte en av dem, som utan att taga skada förmå blicka in i den andra världens hemligheter.
Dock hade han ännu kvar en smula mod. Han resonerade med sig själv och sade sig, att Generalv helt säkert inte ville locka honom ut i några faror. Han ämnade endast visa honom var ringen fanns. Om han bara hölle ut ännu ett par minuter, skulle han uppnå vad han eftersträvat under många år och sända den trötte vandraren tillbaka till den eviga vilan.
Generaln hade stannat mittpå vindsgolvet för att vänta på honom. Det var dunklare här, men Adrian såg dock tydligt den mörka gestalten med de i bön framsträckta händerna. Han bemannade sig, steg över tröskeln, och vandringen började på nytt.
Gengångaren drog sig bort mot trappan, och då han såg, att Adrian kom efter, började han nedstigningen. Alltjämt gick han baklänges, stannade på varje trappsteg och liksom släpade den tvekande ynglingen med sig genom makten av sin vilja.
Det blev en långsam vandring med många avbrott, men den fortsattes dock. Adrian försökte ge sig mod genom att påminna sig hur många gånger han hade skrutit för systrarna och sagt, att han skulle följa Generaln, när helst han kallade
8. — Lagerlöf, Löwensköldska ringen.
