Sida:Löwensköldska ringen 1925.djvu/119

Den här sidan har korrekturlästs
115

Det var en gammal mans ansikte, såsom han hade väntat sig. Han kände väl igen det från tavlan i salongen. Men över dragen vilade inte dödens ro, i dragen uttrycktes en vild lystnad, över munnen svävade ett hemskt leende av triumf och segervisshet.

Men detta, att se jordiska passioner avspegla sig hos en död, var något förskräckande. Långt, långt fjärran från människors lustar och lidelser vilja vi tänka oss att våra döda dväljas. Vitt skilda från allt jordiskt vilja vi se dem, endast uppfyllda av himmelska ting. I denna varelse, som fasthängde vid det jordiska, tyckte sig Adrian se en förförare, en ond ande, som ville draga honom i fördärvet.

Han överväldigades av fasa. I besinningslös ångest ryckte han upp dörren till föräldrarnas sängkammare, störtade dit in och ropade:

»Far! Mor! Generaln!»

Och i samma ögonblick föll han avsvimmad till golvet.



Pennan faller ur min hand. Är det inte lönlöst att försöka skriva ner detta? För mig har historien berättats i skymningen vid eldbrasan. Jag hör ännu den övertygande rösten. Jag känner den rätta spökrysningen ila neråt ryggraden, den där rysningen, som inte bara kommer av skräck utan också av förväntan.

Hur spänt lyssnade vi inte till just denna historia,