insåg vad som nu var att göra. Om den förfärliga ringen fanns på Hedeby, så borde man ju kunna leta reda på den.
Hon gick ett slag inåt manbyggnaden, tittade in i sjukrummet, där allt var sig likt, sprang uppför vindstrappan och gjorde i ordning bädden i Adrians rum, så att den skulle vara färdig, ifall han bleve bättre och kunde bäras dit upp. Sedan gick hon in till fröknarna och guvernanten, som sutto helt förskrämda och ingenting orkade företaga sig. Hon sade dem så mycket av det hon hade fått veta, att de förstodo vad saken gällde, och frågade dem om de inte ville hjälpa henne att leta efter ringen.
Jo, det voro de genast med om. Fröknarna och guvernanten åtogo sig att söka inne i huset, i rum och vindskontor. Jungfru Spaak själv begav sig ut i köksflygeln och satte alla gårdens pigor i rörelse.
»Generaln visar sig lika mycket i köket som i stora huset», tänkte hon. »Det är något, som säger mig, att ringen finns här ute.»
Man vände upp och ner på allt, som fanns i kök och skafferi, i bakstuga och brygghus. Man letade i väggspringor och eidstäder, tömde kryddskåpslådorna och kände till och med efter nere i råtthålen.
Under allt detta glömde hon inte att gång efter annan springa över gården och titta in i säng-
