10
kom tillsammans, brukade hon läsa upp det sist anlända brevet. Det kunde hon gott göra. Detta var brev, som hon hade orsak att vara stolt över.
Överstinnan hade en liten misstanke, att släktingarna väntade, att Karl-Artur skulle bli mindre exemplarisk, då han kom ut på egen hand. Därför var det en seger att kunna läsa upp för dem hur Karl-Artur hyrde billiga, möblerade rum, och hur han köpte smör och ost på torget för att kunna leva på hemskaffning, och hur han steg upp klockan fem var morgon, och hur han arbetade tolv timmar dagligen. Och alla de vördnadsfulla ordalag sedan, som han nyttjade i breven, och alla de uttryck av beundran, som han ägnade sin mor! Överstinnan tog inte något betalt för att hon fick sitta och läsa upp för domprosten Sjöborg, som var gift med en Ekenstedt, och för rådman Ekenstedt, som var hennes mans farbror, och för kusinerna Stake, som bodde vid torget i stora hörnhuset, att Karl-Artur, som nu var ute i världen, alltjämt ansåg, att hans mor hade kunnat bli en diktarinna av stor rang, om hon inte hade hållit det för sin plikt att bara leva för man och barn. Nej, hon tog inte något betalt för detta, hon gjorde det gärna gratis. Så van, som hon var vid all möjlig hyllning, kunde hon inte läsa upp dessa ord utan att få ögonen fulla av tårar.
Men den största triumfen bereddes överstinnan fram emot julen, då Karl-Artur skrev, att han inte hade gjort slut på alla de pengar, som fadern hade
