framåt. De gitte knappast höja ögonen så mycket, att de kunde följa raketernas stigande. De ville inte godkänna någon ersättning för det nöjet, som de längtade efter.
Fullmånen kom också upp liksom för att förhöja det glansfulla skådespelet. Den var inte som en skiva den kvällen, utan den rullade upp på himlen så trind som en boll, och ett kvickhuvud påstod, att den hade svällt upp av förvåning över att se så många ståtliga löjtnanter och så många sköna unga tärnor stå och stirra ner i älvvattnet så dystra, som om de ginge med självmordstankar.
Halva Karlstad stod utanför trädgårdsstaketet för att se på ståten. De sågo ungdomarna driva omkring därinnanför slappa och liknöjda, och de sade, att detta var det sämsta bröllop, som de någonsin hade skådat.
Värmlands regementes musikkår gjorde sitt bästa. Men som överstinnan hade förbjudit att spela dansmusik, ty i annat fall trodde hon inte, att hon kunde hålla styr på ungdomen, så fanns det inte så värst många nummer på programmet, utan samma stycken måste spelas om och om igen.
Det vore inte rätt att säga, att timmarna släpade sig fram. Nej, tiden stod stilla. Minutvisarna på alla klockor rörde sig i samma långsamma takt som timvisarna.
På älven utanför det Ekenstedtska huset lågo ett par stora Klarälvspråmar, och på en av prå-
3. — Lagerlöf, Charlotte Löwensköld.
