ingen så ful och tråkig flicka, att hon fick sitta ouppbjuden.
De gamla kunde inte hålla sig stilla, de heller, och det värsta var, att självaste överstinnan — jag tänk det, överstinnan, som hade slutat upp att dansa och spela kort och som hade burit upp på vinden alla världsliga böcker, hon kunde inte sitta stilla, hon heller. Hon svävade fram lätt och yr i dansen och såg likaså ung, nej, yngre ut än dottern, som hade stått brud samma dag. Karlstadsborna blevo riktigt lyckliga över att de hade fått tillbaka sin glada, sin charmanta, sin älskade överstinna.
Och glädjen stod högt i tak, och natten hade blivit ljuvlig och dejelig, och älven glittrade av månsken, och allting var, som det skulle vara.
Bästa beviset på hur stark glädjens smitta gick igenom rummen var väl, att Karl-Artur blev medryckt, han också. På en gång kunde han inte alls förstå, att det var något ont och syndfullt i att röra sig i takt efter musik tillsammans med andra unga och sorglösa människor. Det var så naturligt, att ungdom, hälsa och lycka togo sig ett sådant uttryck. Om han som annars hade känt det som en synd, skulle han inte ha dansat. Men i kväll föreföll honom alltsammans så barnsligt lustigt och oskyldigt.
Men just då Karl-Artur som bäst figurerade i angläsen, kom han att kasta ögonen bortåt den öppna salongsdörren, och i dörröppningen såg han ett blekt ansikte, omgivet av svart hår och
