så troligt, att hon skulle ta ner sjustjärnorna och sätta dem i sin brudkrona, som att hon skulle bli gift med Schagerström.
Se, Charlotte Löwensköld, hon var av den sortens människor, som alltid säga vad som faller dem in. Och en gång, när det var bjudning i prostgården och många främmande voro församlade där, föll det sig så, att Schagerström for förbi i sin stora öppna landå med präktigt svart fyrspann och galonerad betjänt på bocken bredvid kusken. Och naturligtvis rusade alla fram till fönsterna och följde Schagerström med ögonen, så länge man kunde se en skymt av honom. Men när han hade försvunnit ur sikte, då vände sig Charlotte Löwensköld till sin fästman, som stod längre inåt rummet, och ropade så högt, att alla människor hörde det: »Det säger jag dig, Karl-Artur, att nog tycker jag om dig, men friar Schagerström, så tar jag honom.»
Alla gästerna visste ju, att hon inte kunde få Schagerström, så att de började storskratta. Och fästmannen skrattade med, för han förstod ju, att hon sade detta, bara för att de främmande skulle få litet roligt. Själv såg hon ut, som om hon skulle ha blivit alldeles bestört över det, som hade råkat halka över hennes läppar, men det var nog inte så alldeles säkert, att hon inte hade en liten tanke bakom orden. Hon ville kanske skrämma litet på den kära Karl-Artur och få honom att tänka på lektoratet.
