märkvärdigt. Mittpå förmiddagen, så där mellan elva och tolv, kom Karl-Artur på visit.
Man kan förstå, att hon blev både häpen och glad och på samma gång alldeles överväldigad av blyghet.
Hon visste inte hur hon bar sig åt för att hälsa eller för att be honom stiga in. Men i alla fall satt han snart i den bästa länstolen i hennes lilla förmak, och hon satt mittemot honom och bara stirrade på honom.
Aldrig förr hade hon haft riktigt klart för sig, att han såg så ung ut, som han gjorde, när hon nu såg honom på nära håll. Hon hade ju reda på allting, som rörde hans familj, och hon visste, att han var född 18006, så att han måste vara tjugonio år. Men det kunde ingen se på honom.
Han förklarade på sitt förtjusande enkla och allvarliga sätt, att han inte förrän helt nyligen, genom ett brev från modern, hade fått veta, att hon var dotter till den Malvina Spaak, som hade varit en god vän och försyn för alla Löwensköldar. Han var ledsen, att han inte hade haft reda på detta förut. Han tyckte, att hon borde ha underrättat honom.
Hon blev överlycklig att få veta orsaken till att han allt hittills inte hade låtsat om henne. Men hon kunde ingenting säga, ingenting förklara. Hon bara mumlade några dumma, orediga ord, som han troligen inte uppfattade.
Han såg litet undrande på henne. Han kunde
