62
Då han avger denna bekännelse, kan Thea Sundler inte låta bli att göra ett utrop.
»Ja visst, sade han, »ni har rätt. Jag har varit blind. Charlotte har fört mig mot en avgrund. Hon har väntat på ett ögonblick av svaghet för att avlocka mig löftet om att söka lektoratet. Hon såg hur sommaren hjälpte till att göra mig sorglös. Hon trodde sig så säker om målet, att hon ville förbereda er och alla andra på att jag skulle byta om bana. Men Gud har skyddat mig.»
Han trädde på en gång tätt intill Thea Sundler. Han läste kanske i hennes ansikte, att hon njöt av hans ord, att hon kände sig lycklig och hänförd. Men det tycktes ha retat honom, att hon gladde sig åt denna vältalighet, som framkallats av hans lidande. Ett drag av harm flög över hans ansikte.
»Men tro inte, att jag tackar er för det, som ni sade mig!» for han ut.
Thea Sundler förfärades. Han hade knutit nävarna och skakade dem framför henne.
»Jag tackar er inte för att ni lossade bindeln från mina ögon. Ni skall inte vara glad över vad ni har gjort. Jag hatar er för att ni inte lät mig störta ner i avgrunden. Jag vill aldrig se er mer.»
Han vände sig från henne och skyndade på den smala stigen mellan fru Sundlers vackra rosor ner på landsvägen. Men Thea Sundler gick in i förmaket, och där kastade hon sig i sin förkrosselse ner på golvet och grät så, som hon aldrig förr hade gråtit.
