»Gud hjälpte mig», var det enda, som han sent omsider kom sig för att svara.
Charlotte höll på att hälla upp kaffe i sin egen kopp, då svaret föll. Det tycktes ha skrämt henne. Kanske hade hon trott, att hans tvekan betydde, att hans plan aldrig hade kommit till utförande. Hon satte sig ner så hastigt, som om benen inte ville bära henne.
»Gud nåde oss, Karl-Artur, du måtte väl aldrig ha gått åstad och gjort några galenskaper?»
»Hörde inte Charlotte vad jag sade att jag skulle göra, då vi skildes i går?»
»Jo, visst hörde jag det; men, käraste du, jag kunde väl inte tro, att det skulle vara annat än ett skrämskott.»
»Charlotte kan vara viss om att när jag säger, att jag skall lägga mitt öde i Guds hand, så gör jag det också.»
Charlotte teg en stund. Hon tog sig socker, hällde i grädde och bröt sönder en av de hårda rågskorporna. Han antog, att hon ville vinna tid för att lugna sig.
Han för sin del var förvånad över att Charlotte föreföll så ängslig. Han kom ihåg vad fru Sundler hade sagt om att Charlotte hade velat brytningen och själv framkallat den. Men härvid hade verkligen hans nya vän misstagit sig. Charlotte hade tydligen ingen tanke på att förlova sig med Schagerström.
»Du rusade alltså åstad och friade till den första
7. — Lagerlöf, Charlotte Löwensköld.
