Sida:Löwensköldska ringen 1925.djvu/241

Den här sidan har korrekturlästs
101

»Tror du, att jag gråter för min egen skull?» frågade hon och slängde föraktfullt bort en tår ur ögonvrån. »Tror du, att jag frågar efter, att jag blir olycklig? Begriper du inte, att det är över dig, som jag gråter? Du är ämnad till något stort, du, men det går alltihopa i putten, om du tar dig en sådan hustru.»

»Så Charlotte uttrycker sig!»

»Jag säger vad jag menar. Och jag ger dig det bestämda rådet, min vän, att om du prompt skall gifta dig med en bondmänniska, så ta åtminstone en härnerifrån landet, som du känner till. Och gå inte och gift dig med en sådan där gårdfarihandlerska, som har löpt land och rike omkring, ensam och oskyddad! Du är väl inte något barn. Du måtte väl begripa vad sådant vill säga.»

Han sökte hejda detta sårande ordflöde av den kortsynta varelsen, som inte ville förstå vad det här var fråga om.

»Hon är den brud, som Gud har utsett åt mig», påminde han.

»Det är hon visst inte.»

Hon ville kanske säga, att den brud, som Gud hade bestämt för honom, var hon själv. Kanske var det tanken härpå, som kom tårarna att flöda över ansiktet. Knytande händerna, kämpade hon för att återfå herraväldet över rösten.

»Tänk på dina föräldrar!»

Han avbröt henne.