skickad till de fattiga finnsocknarna längst upp i norr. Du skall aldrig få befordran. Du skall få sluta dina dagar som pastorsadjunkt.»
Hon var så i tagen, att hon visst kunde ha fortsatt länge ännu, men hon måtte helt hastigt ha märkt, att hon inte gjorde det minsta intryck på honom med de många häftiga orden, och tvärstannade.
Han var i sanning förvånad över sig själv. Han var verkligen förändrad. Ännu i går hade hennes minsta ord haft betydelse för honom. Nu var det honom nästan likgiltigt vad hon tänkte om hans uppförande.
»Är det inte sant det jag säger?» frågade hon. Kan du neka, att det är sant?»
»Jag kan inte resonera med Charlotte om sådana här saker», sade han med en viss högdragenhet, ty han kände, att han på något sätt hade sedan i går blivit henne överlägsen. »Charlotte talar endast om befordran och gunst hos de mäktiga, men jag anser, att det är just detta, som skadar en präst. Jag håller före, att ett liv i fattigdom med en enkel hustru, som själv bakar hans bröd och skurar hans golv, att just detta, som gör prästen oberoende av det världsliga, är det, som upphöjer och frigör.»
Charlotte svarade inte genast. Då han vände blicken mot henne, såg han, att hon stod med ögonen sänkta och rörde tåspetsarna fram och
