»Nå ja, lägg dem då där!» sade Charlotte och pekade på ett bord.
Karl-Artur drog ett djupt andetag. Hon tog alltså emot blommorna. Nu visste han tillräckligt.
Då flickan hade gått och Charlotte åter vände sig emot honom, hade han ingen tanke på att kyssa henne. Nej, varningen hade lyckligtvis kommit i tid.
»Jag förstår, att Charlotte önskar gå ut till trädgårdsmästarn och sända sina tacksägelser med honom», sade han. Och med en bugning, i vilken han lade in så mycket av försmädlig artighet, som det var honom möjligt, försvann han ur rummet.
III.
Charlotte följde honom inte. En känsla av modlöshet smög sig över henne. Hade hon då inte ödmjukat sig tillräckligt för att rädda mannen, som hon älskade?
Varför skulle buketten komma just i det avgörande ögonblicket? Ville inte Gud, att han skulle bli räddad?
Hon gick bort till blombuketten, som låg daggfrisk och glänsande, och med tårfyllda ögon, nästan utan att veta vad hon gjorde, började hon plocka sönder blommorna.
Hon hade ännu inte hunnit förstöra dem alla, innan husjungfrun kom in med ännu ett budskap
