på Stora Sjötorp denna förmiddag. Fastän den unga flickan alltjämt befann sig i samma tillstånd av hänryckning, erfor hon dock därvid en svag känsla av oro. Skulle inte detta bekräfta Karl-Arturs misstankar? Men hon lugnade sig genast. Hon levde ju uppe bland skyarna. Vad som tilldrog sig här nere på jorden hade egentligen bra litet att betyda.
Redan klockan halv elva körde den stora heltäckarn fram. Prosten Forsius åkte naturligtvis inte med spann, men hans gråvita norrbaggar med svarta manar och svansar, hans ståtliga kusk, som med mycken värdighet uppbar det svarta livréet, behövde minsann inte skämmas för sig. Sanningen att säga, kunde man inte finna något annat fel på prostgårdsekipaget, än att hästarna voro något för feta. Prosten var alldeles för rädd om dem. Det hade också kostat på att ta ut dem i dag. Om det hade gått an, skulle han mycket hellre ha åkt i väg i en enspännare.
Prostinnan och Charlotte voro denna förmiddag bjudna på elvakaffe till apotekar Gråbergs fru, som firade sin namnsdag, och som vägen till Stora Sjötorp gick förbi kyrkbyn, fingo de sitta upp i vagnen och åka ett stycke. Då de körde ut genom grinden, vände sig Charlotte till prosten, som om något plötsligen hade runnit henne i hågen.
»Brukspatron Schagerström skickade mig en bukett vackra rosor i imorse, innan onkel och tant
