150
»Nejlikor och lövkojor och reseda!» sade han. Sådana blommor finns ju på varenda herrgård. Likaså gärna kunde mäster bjuda på prästkragar och blåklockor.»
På samma sätt gick det med lejongap, riddarsporrar och förgätmigej. De blevo alla förkastade av husbonden.
Till sist stannade Schagerström framför en liten rosenbuske, som stod full med blom och knopp. I synnerhet knopparna voro förtjusande. De skära blombladen stucko fram ur ett foder, som var så upprispat i kanten, att det liknade mossa.
»Det här tycker jag är vackert», sade han.
»Men, brukspatron, det är ju mossrosen! Den blommar i år för första gången. Den vill inte gärna gå till så här långt mot norr. Det finns inte maken till den här busken i hela Värmland.»
»Men det är just något sådant jag vill ha. Detta skall sändas till Korskyrka prostgård. Mäster vet, att där har de redan alla de andra sorterna.»
»Jaså, till prostgården», sade trädgårdsmästarn och lät med ens helt förnöjd. »Det var en annan sak. Jag vill gärna, att prosten skall få se mina mossrosor. Han är en förståsigpåare.»
De stackars rosorna blevo alltså avskurna och sända till prostgården, där ett ganska oblitt öde väntade dem.
Den, som blev väl mottagen däremot, då han nästa förmiddag kom resande till Stora Sjötorp, det var prosten i Korskyrka.
