ängel, och blickade bort till honom med det renaste medlidande, den mest hängivna ömhet. Schagerström hade tillräckligt många gånger sett det uttrycket i sin egen hustrus anlete för att veta vad det betydde och att det var äkta.
Schagerström tänkte inte alls på om hon var vacker, där hon stod. Han tyckte, att hon var sådan, som hon borde vara, om hon hade gått igenom en stark eld, men inte blivit sotig eller bränd, utan fått all slagg och all ofullkomlighet bortsmälta, så att hon nu stod där hel och förklarad. Han fattade knappast, att unge Ekenstedt kunde undgå att känna värmen i hennes blickar, att han inte märkte hur hennes kärlek kringsvepte honom.
Han för sin del tyckte, att den fyllde hela rummet. Han kände kraften av dess strålar ända bort till hörnet, där han satt. Han fick hjärtklappning av den.
Han erfor ett livligt obehag vid tanken på att hon stod där och lyssnade till alla dessa smädelser, som föreföllo honom fullkomligt orimliga och obestyrkta. Han gjorde en rörelse för att stiga upp.
Då vände Charlotte blicken åt hans håll och upptäckte honom borta i dunklet. Hon måtte ha förstått hans otålighet. Hon gav honom ett litet leende av samförstånd och lade fingret på munnen till ett tecken, att han inte borde röja henne.
Ögonblicket därefter försvann hon lika tyst, som hon hade kommit. Varken prosten eller fästmannen visste, att hon hade varit inne i rummet. Från
11. — Lagerlöf, Charlotte Löwensköld.
