otur i dag som i går. Då kom jag för att bjuda ut Stora Sjötorp, nu kommer jag med anbud om prästagäll och boställe, men jag får nej i dag också.»
Prosten tycktes få nytt mod, då hustrun kom in. Han reste sig, och medan de fem små rynkorna lyste ellande röda, gjorde han en befallande åtbörd och rentav visade Karl-Artur på dörren.
»Det är bäst, att du går ner till ditt och övertänker allt detta än en gång. Charlotte har ju sina fel, de vanliga Löwensköldska felen. Hon är häftig och högfärdig, men bakslug eler illistig eller penningkär, det har hon aldrig varit. Om du inte vore sonen till min aktade vän, överste Ekenstedt…»
Men nu föll prostinnan honom i talet.
»Det är klart», sade hon, »att Forsius och jag, vi ville helst stå på Charlottes sida, men jag vet inte om vi kan göra det den här gången. Det är för mycket, som jag inte kan förstå. Jag begriper för det första inte varför hon ingenting har sagt till oss varken i går eller i dag. Inte heller begriper jag varför hon visade sig så belåten med att Forsius reste till Stora Sjötorp och inte varför hon skickade en hälsning till brukspatron Schagerström med tack för rosorna, när hon visste vad Karl-Artur tänkte om henne. Men jag skulle inte döma henne bara efter detta, om det inte vore någonting annat.»
»Vad för annat?» frågade prosten otåligt.
