lingssätt måste förefalla mycket oprästerligt, mycket klandervärt, om man inte förstår, att det var Charlotte själv, som framkallade brytningen.»
»Vi får fråga henne själv», föreslog prosten.
»Jag behöver ett säkrare vittne», sade Karl-Artur.
»Om jag får blanda mig i saken», sade nu Schagerström, »så skulle jag vilja föreslå ett sätt att komma till klarhet. Det gäller ju att få veta om fröken Löwensköld har med berått mod narrat sin fästman att slå upp förlovningen för att få tillfälle att säga ja till mitt frieri. Är det inte så?»
Jo, så var det.
»Jag anser alltsammans vara ett missförstånd», sade Schagerström, »och jag föreslår nu, att jag upprepar mitt frieri än en gång. Jag tror och vet, att hon kommer att svara nej.»
Men vill brukspatron stå för följderna?» sade Karl-Artur. »Tänk, om hon säger ja!»
»Hon kommer att svara nej», sade Schagerström. »Och som det är tydligt, att det är mitt fel, att detta missförstånd har uppstått mellan doktor Ekenstedt och hans fästmö, så vill jag gärna göra vad på mig ankommer, för att det goda förhållandet mellan dem måtte kunna återställas.»
Karl-Artur smålog litet misstroget. »Hon kommer att svara ja», sade han, »såvida hon inte blir på något sätt varnad, så att hon förstår vad saken gäller.»
»Jag ämnar inte fråga henne personligen», sade Schagerström. »Jag ämnar skriva.»
