166
Han gick fram till prostens skrivbord, tog papper och penna och skrev ett par rader.
»Förlåt, att jag plågar fröken än en gång, men då jag av er fästman har fått höra, att er förlovning är uppslagen, vill jag nu upprepa mitt anbud från gårdagen.»
Han visade vad han hade skrivit för Karl-Artur. Denne böjde gillande på huvudet.
»Törs jag be, att en av tjänarna får bära brevet till fröken Löwensköld?» sade Schagerström.
Prosten ringde på sin klocka, som hängde högt uppåt väggen på en klocksträng, broderad med stråpärlor, och husjungfrun visade sig.
»Vet Alma var fröken är?»
»Fröken är på sitt rum.»
»Då skall du genast lämna henne detta från brukspatron Schagerström och säga, att han väntar på svar.»
Det blev tyst i rummet, sedan tjänsteflickan hade gått. Genom tystnaden hörde man nu de svaga, surrande tonerna från en gammal spinett.
»Hon är här uppöver oss», sade prostinnan. »Det är hon, som spelar.»
De tordes inte se på varandra, de bara lyssnade. Nu hördes flickans steg i trappan, sedan öppnades en dörr. Musiken tystnade. »Nu läser Charlotte biljetten», tänkte de.
Den gamla prostinnan satt där helt darrande. Prosten hade knäppt händerna till bön. Karl-Artur hade slängt sig ner i gungstolen och lät ett miss-
