IV.
När generalens ring hade varit försvunnen i flera år, hände det en vacker dag, att prosten i Bro blev kallad till en fattig bonde, Bård Bårdsson i Olsbysätern, som låg på sitt yttersta och nödvändigt ville tala med prosten själv, innan han dog. Prosten var en äldre man, och när han hörde, att det var fråga om att uppsöka en sjuk, som bodde milslångt borta i väglös skog, föreslog han, att hans komminister skulle fara i hans ställe, men den döendes dotter, som hade kommit med budet, sade då bestämt ifrån, att prosten skulle det vara eller också ingen alls. Far hade hälsat, att han hade något att tala om, som endast prosten, men annars ingen i världen kunde få veta.
När prosten hörde detta, började han leta i sina minnen. Bård Bårdsson hade varit en snäll man. Visserligen hade han varit en smula enfaldig, men fördenskull behövde han väl inte känna oro på sin dödsbädd. Ja, efter människosätt att se skulle prosten vilja säga, att han var en av dem, som hade en fordran hos Vår Herre. Under de sista sju åren hade han förföljts av alla tänkbara
