170
»Vet du vad?» sade prostinnan. »Jag undrar om du är tillräckligt förberedd att tala med Charlotte nu genast. Hon är inte den bästa att komma till rätta med. Hur skulle det vara, om du väntade till i eftermiddag, så att du hunne fundera ut något riktigt slående?»
Den gamla frun unnade visserligen sin kära sällskapsdam en ordentlig uppsträckning, men mannen var synbarligen trött efter den långa färden och den starka sinnesrörelsen. Han borde inte nu genast utsättas för ännu ett upprörande samtal.
Husjungfrun infann sig nästan i detsamma för att anmäla, att middagen var serverad. Man fick alltså ännu en anledning att uppskjuta räfsten med Charlotte.
Middagen intogs under tryckande tystnad. Det var likaså skralt med aptiten som med humöret hos de fyra bordskamraterna. Fat och karotter togos ut nästan lika fulla, som då de hade burits in. Man satt där, endast för att det skulle så vara.
Då måltiden var slut och Charlotte och Karl-Artur hade försvunnit åt var sitt håll, påyrkade prostinnan bestämt, att prosten inte skulle försumma den vanliga middagsluren för Charlottes skull. Det var minsann ingen brådska med att läxa upp Charlotte. Hon fanns i huset. Henne kunde han när som helst komma till tals med.
Prosten var kanske inte så särdeles svår att övertala. Men i alla fall hade det nog varit bättre, om han hade upptagit striden genast, ty inte förr var
