lovad med. Jag vill veta om du ännu har henne kvar i ditt hus.»
Denna gång var prostinnan tvungen att förstå. Men vad hon än tänkte om Charlotte i djupet av sitt hjärta, så nog var hon färdig att försvara varje medlem av sitt hus mot hela den övriga mänskligheten.
»Beate får ursäkta, men den, som har varit som en dotter för Forsius och mig i hela sju år, den kastar vi inte ut i brådbrasket. För resten är det ingen, som vet hur allt det där hänger ihop.»
»Jag har brev från min son, jag har brev från Thea Sundler, och jag har brev från henne själv», sade överstinnan. »För mig finns ingen ovisshet.»
»Har du brev från henne själv, som visar, att hon är skyldig, så näggum du får resa härifrån, utan att jag har fått se det», sade prostinnan, som blev så häpen och ivrig, att hon fick en svordom på läpparna.
Hon närmade sig den lilla envisa överstinnan, som kröp ihop under vagnskuren. Det såg ut, som om hon ämnade lyfta henne ur åkdonet.
»Kör för all del! Kör!» ropade överstinnan till kusken.
I detta ögonblick kom Karl-Artur ut ur flygeln. Han hade känt igen moderns röst och skyndade springande upp till stora byggnaden.
Det blev det allra kärleksfullaste möte. Överstinnan slog armarna om sonen och kysste honom
