182
och hon småler och ser så belåten ut, som om hon hade blivit utsedd till drottning av Spanien.»
»Seså, min hjärtevän», sade prosten, »var lugn ännu en liten tid! Förlåten börjar höja sig. Jag är säker om att överstinnan kommer att hjälpa oss ur våra bekymmer.»
Prostinnan fruktade, att hennes Forsius, som allt hittills genom Guds stora nåd hade fått behålla sina själskrafter, började gå i barndom. Den där tokstollan Beate Ekenstedt, hur skulle hon kunna hjälpa dem?
Prostens ord hade endast ökat hennes nedslagenhet. Hon gick ut i köket och gav order om hur det skulle bäddas för överstinnan i flygeln. Hon skickade också dit en matbricka. Därpå begav hon sig upp i sin sängkammare.
»Det är bäst, att hon får sin mat dit ner», tänkte hon. »Där kan hon sitta och kela för sonen, bäst hon vill. Jag trodde, att hon kom hit för att läxa upp honom för den nya förlovningen, men hon bara kysser honom och skämmer bort honom. Om hon tror, att hon skall få någon glädje av honom på det viset…»
Nästa morgon visade sig både överstinnan och Karl-Artur vid frukostbordet. Den förstnämnda var i ett strålande humör och underhöll sig på det artigaste med värdfolket. Men då prostinnan nu såg överstinnan vid full dager, föreföll hon henne avvissnad och skugglik. Prostinnan var många år äldre, men hon kände sig frisk och obruten i jäm-
