förelse med sin vän. »Det är nog synd om henne», tänkte hon. »Hon är inte så glad, som hon låtsar.»
Då man hade frukosterat, skickade överstinnan Karl-Artur till kyrkbyn för att hämta Thea Sundler, som hon önskade tala med. Prosten gick in till sitt vanliga arbete, och de två damerna blevo ensamma.
Överstinnan började genast tala om sonen.
»Ack, min kära Gina», sade hon, »jag är mer lycklig, än jag kan säga. Jag gav mig av hemifrån, så snart som jag hade fått Karl-Arturs brev. Jag trodde, att han skulle vara förtvivlad, att han skulle tänka på självmord, men jag har funnit honom fullt nöjd, fullt lycklig. Beundransvärt, inte sant? Efter en sådan chock…»
»Ja, han tröstade sig genast», sade prostinnan med sin torraste röst.
»Ja, jag vet. Den där dalkullan. En liten nyck utan all betydelse. En pastilj, som man stoppar i munnen för att ta bort dålig smak. Hur skulle en man med Karl-Arturs vanor i längden kunna stå ut med en sådan människa?»
»Jag har sett henne», sade prostinnan. »Jag kan säga Beate, att hon är vacker, ett riktigt grant kvinnfolk.»
Det for något askgrått över överstinnans ansikte, men endast för ett ögonblick. »Vi har kommit överens, Ekenstedt och jag, att vi skall behandla saken en bagatelle. Vi skall inte vägra honom vårt bifall. Han hade blivit så grymt be-
