190
»Ha, ha, ha», skrattade hon. »Jag skulle vilja se det där mötet.»
Hon smög sig så tyst hon förmådde fram till en annan dörr, som ledde in i matsalen. Hon öppnade den ljudlöst, och en sekund efteråt stod hon vid luckan till skänkrummet.
Hon sköt upp denna en smula, så att hon hade tämligen god utsikt över det lilla rummet, där Charlotte satt omgiven av klänningar från både prostinnan Forsius‘ och andra prostinnors tider. Hon klippte allt grönt för sig, allt blått för sig och allt, som var grälligt eller småbrokigt, för sig. På golvet lågo högar av smala, klippta lister, och i en lår sågos stora nystan av lister, som redan voro hopsydda och uppnystade. Det syntes, att Charlotte inte hade legat på latsidan.
Charlotte satt så, att hon vände ryggen åt Thea Sundler, som stod vid dörren och såg ganska tveksam ut.
»Jaså, hon har inte hunnit längre», tänkte prostinnan. »Det här går bra. Hon kommer att få en trevlig stund.»
Hon såg, att Thea Sundler satte på sig en min, som på en gång var beklagande och uppmuntrande, och hon hörde henne säga blitt och medlidsamt, såsom man gör, då man talar till sjuka eller fångar eller fattighjon:
»Goddag, Charlotte!»
Charlotte svarade inte. Hon satt med saxen i handen, men hon hade slutat upp att klippa.
