196
ett odygdigt leende överfor ansiktet. »Fru Sundlers sköna lockar! Hon måtte ha sett förfärlig ut.»
»Det var en hämnd, mamma», sade Karl-Artur. »Fru Sundler vet vad Charlotte går för. Det var hon, som öppnade mina ögon.»
»Jag förstår», sade överstinnan.
Hon satt ett par sekunder tankfullt eftersinnande. Därefter vände hon sig till sonen.
»Vi skall inte tala varken om Thea eller Charlotte, Karl-Artur. Vi har så få minuter kvar, innan jag skall resa. Låt oss språka om dig och dina planer för att hjälpa oss fattiga människor!» — — —
Sedan vid middagsbordet var överstinnan, som sagt, glad och lustig, såsom hennes vana var. Prostinnan och hon tävlade i att säga kvickheter och berätta roliga historier.
Alltibland kastade överstinnan en blick bortåt luckan i väggen. Hon undrade väl hur Charlotte hade det i sin ensamhet. Hon undrade väl om den unga flickan, som alltid hade skänkt henne en tillbedjande kärlek, längtade efter henne.
Efter middagen, då resvagnen redan stod för dörren, hände det sig, att överstinnan blev ensam i matsalen. Ögonblickligen stod hon borta vid luckan och kastade upp den. Framför sig hade hon Charlotte, Charlotte, som hela dagen hade varit sjuk av längtan och nu stod där i hopp att åtminstone kunna uppfånga en blick ur de söta ögonen.
Överstinnan fattade blixtsnabbt om hennes an-
